Att sitta där med dumstruten

 

Många många gånger har jag funderat över vad det är som driver oss hundfrälsta att fortsätta med vår hobby... Det finns några förklaringar som är bättre än andra:

• för hundens skull: vill vi ha något meningsfyllt att aktivera den med

• vi är tävlingsmänniskor så ut i fingertopparna att vi måste få den där kicken som tävlingsnerven ger oss

• vi vill ha meriter för hunden, mår helt enkelt bra av att andra imponeras av vår förmåga att träna hund

• de tidigare hundarna blev minsann champion, då skall denna också bli det

Hittar du dig bland något av alternativen? Nästa frågeställning blir följdaktligen: vad är det som gör att du fortsätter, trots motgångar som inte vill ge med sig?

Där står jag nu och är minst sagt villrådig. Har startat några högretävlingar i sök, men det vill sig inte. Vi får inte till det där utförandet som jag är så nöjd med vid våra träningar. Och det blir inte bättre av att jag har så stora förväntningar och även skäms lite över att vi inte lyckas. Jo det är sant, jag tycker det är försmädligt att ta upp tid för alla funktionärer och domare som gjort det bästa för att vi skall lyckas....

Om vi börjar med den första starten, där vi fick inleda med lydnaden. Bra, tänkte jag, eftersom vi faktiskt har en bra lydnad. Men vad hände, hunden totalt förvirrad, lyssnade inte och gick mer och tittade bakåt än utförde momenten. Några nollor för mycket, så den lydnaden räckte varken till godkänt eller uppflyttning.

Nästa tävling var en hemmatävling. Där låg ena ruthörnet alldeles för nära en grusväg, som vi några minuter tidigare använt som raststig och på andra sidan den vägen simmade ett stort antal änder runt i vassen och hade det allmänt mysigt. Första skicket gick väldigt bra, andra var just till den hörnan och den klarade hunden faktiskt, men kom vägen tillbaka och passerade en väldoftade kaffekorg på väg in. Valde att göra om det hörnskicket, vilket var absolut fel beslut i tävlingssammanhang. Fick bryta och locka upp hunden från vattnet och änderna.....

Tredje starten var en toppenruta med toppenfunktionärer och där kom vi iväg med flera bra skick innan hunden fastnade vid ett övertäckt badkar. Han lyckades inte riktigt reda ut detta fenomen och tog alldeles för lång tid på sig innan han till slut markerade. Vid påviset skulle han passera den domaren som tänkt följa med ut och fastnade av någon anledning vid honom, vilket medförde att han inte var motiverad alls för badkaret. Hann göra några skick ytterligare och fick in en figurant, gömd i en bergskreva, och det var tur det, för där fungerade såväl markering som påvis....

Nu har jag en tävling kvar i höst och det känns väldigt motigt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag skall åka.... Det gör så förbaskat ont att misslyckas... Men å andra sidan skulle jag kanske kunna tänka mig att lida ett tag, eftersom minnesbilden från den klubben är en fantastisk lägrelydnad... Så om vi fixar högresöket, kanske vi kan smälla till igen....

 

10 okt 2014

Comments powered by Disqus
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)