Medan jag väntar

Man hinner tänka mycket när livet tar en ofrivillig paus. Mest tänker man på vad som är viktigt i livet och vad man skall satsa på den dagen man eventuellt är stark och har en massa planer igen....

Den första operationen av mitt vänstra knä är nu gjord och nu väntar tre månader av rehabilitering och träning för att se om op följer planerna. Det känns hårt att veta att all förberedelse och vånda inför ingreppet bara var en chansning, ett försök att få mitt kära knä att försöka starta en egenläkning av det skadade vänstra innerområdet mellan menisk och lårben.

På starkt plus av erfaren upplevelse det sista halvåret, är min läkare. Överläkare Mats Jolesjö vid ortopedmottagningen i Lidköping (Sverige-ledande och med europas modernaste utrustning). Trevligare läkare har jag nog aldrig mött.... Vilken skillnad mellan den första doktorn jag sökte på vårdcentralen! Hen hittade verkligen inte något fel på mitt knä, stödde sig på en slätröntgen som visade ett perfekt uppbyggt knä! Funderade inte en stund över varför jag hade så ont i ett så vackert knä :( hade ingen tanke på att remittera mig till en specialist. Det fick jag tjata mig till efter 10 veckors förödande sjukgymnastik som bara förvärrade tillståndet :(

Vill helst inte fundera mera över detta system, som håller kvar folk i vårdkön i onödan, utan tar lärdom och undviker dom i fortsättningen.....

Och sjukgymnasten på den vårdcentralen skall vi inte ens nämna mera. Förutom slutrepliken, när jag berättade att jag fått remiss till en ortoped: "Så bra att du skall träffa en ortoped, då kan han ju titta på dina krokika ben"  ????

Vad säger man? Ingen någonsin har sagt att jag har krokiga ben. Och ingen på ortopedmottagningen har heller nämnet ett ord om detta :) Däremot har jag en skada med tillhörande brist på brosk i knäleden. Det är detta självläkningen handlar om och det är detta jag hoppas på och önskar mig helst av allt just nu. Skulle det inte inträffa, finns det ytterligare en operation som erbjuds och som jag kommer tacka ja till. Vill så himla gärna kunna gå normalt igen.....

                         Så krokiga ben har jag :) men ett snyggt förband....

Så nu är det bara väntan för min del, en väntan på något bättre. Och under tiden ser jag till att hålla Tenor i god form med långa promenader och med löpträning, som dotter Sandra hjälper mig med. Plus att jag har bokat tid hos en ny sjukgymnast :)

Har nog aldrig känt mig så hjälplös tidigare, har alltid kunnat fixa allt jag behövt, men när kroppen inte hänger med, måste man bita ihop och kämpa på. Som tur är, finns det alltid människor i närheten som är snälla och hjälper till.

Och jag har fått en insikt som gör vem som helst ödmjuk. Dessa underbara människor i vården, att ni orkar att altid vara glada och uppmuntrande, när vi som är utlämnade i era händer, är så oroliga och rädda....

Önskar att ni blir så uppskattade som ni är värda och får ordentligt betalt för allt slit. Ett stort tack för att ni tog så väl hand om mig denna ödesdigra torsdagsmorgon i förra veckan <3

11 okt 2016

Comments powered by Disqus
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)